För exakt ett år sedan satt jag på en flyttbar toalett på förlossningen och kände hur mitt barn roterade ner genom kroppen från magen ner i förlossningskanalen. Det var det som var jobbigast under hela förlossningen. Den kraften. Sjuk känsla. Två timmar senare föddes den härligaste bebisen i världen. Vår tjej. Så snäll, glad och rolig. Ett år. Så snabbt det gått. Precis som alla säger. Första stegen igår. Ett år gammal imorgon. Härliga liv.
Men jag saknar våra spontana middagar ute på stan. Jag saknar att vilja umgås med mina vänner. Jag vill såklart träffa dem nu med, men prioriteringen ligger givetvis i att träffa mitt barn. Så där tråkig som jag alltid tyckt att föräldrar blivit, har jag också blivit. Men jag är inte bara hemma. Jag gör saker efter jobbet trots att det då känns tråkigt att jag inte hinner med att träffa mitt barn den dagen. Och tiden går fort. Snart vill hon inte vara med sin mamma och pappa längre. Bäst att passa på medan man fortfarande är populär.
