Några bryt är väl normalt att man har under graviditeten men mina känns sällan relaterade till just graviditeten eller att jag skulle vara extra känslig. Snarare biter jag ihop och härdar ut in i det längsta. Sen klarar jag inte mer och istället för utbrott grinar jag för mig själv.
Inte bra i längden.
Men orkar inte ställa till svars, ifrågasätta, påpeka. Men det är precis det jag borde göra. Ju jobbigare det känns ju mer tar jag på mig.
Vet också att det är en påfrestande tid för relationen. Bebisen ligger i magen och innebär förändring nu och kanske ännu mer sen. Men då får jag tillbaka min kropp i alla fall. Men visst blir man rädd när man inser att man tänker att om två år, då kanske vi kan få tillbaka ”oss” igen. Det är lång tid.
Image may be NSFW.
Clik here to view. Image may be NSFW.
Clik here to view.