Gravid med mitt anda barn och känner mig ensammast i världen. Ger massor av utrymme för min man att ägna sig åt sina intressen för jag själv känner mig mest som en behållare som ska se till att vårt barn utvecklas och föds frisk. Precis som att det verkar missgynna mig i arbetslivet att jag ställer upp och gör saker som egentligen inte ingår i min tjänst och därför hålls nere lönemässigt så verkar min välvilja att ställa upp och lösa allt på hemmaplan också missgynna mig. Eller så är jag bara extra känslig för att jag själv tycker att det är uppenbart hur mycket jag ställer uppför andra, framför allt min man, medan han tar det för givet. För jag har alltid varit omtänksam och ställt upp för honom och alla andra jag bryr mig om.
Jag är ingen martyr. Jag tycker om att göra saker för andra, men jag blir tokig om jag får skit för att jag inte gör småsaker, när jag gör så mycket mer. Ge mig uppskattning eller inget.
